Sorry for writing this in Swedish. Auto-translated version at the end of the post…
När självmord är en bättre väg än att följa en myndighets beslut måste vi erkänna att Sverige misslyckats.
Den här veckan har för mig präglats av händelserna kring Ganna, den gamla kvinnan som Migrationsverket inte ville tillåta att stanna kvar här i Sverige utan skickas tillbaka till sitt hemland; trots hennes ålder och tillstånd. Händelsen har under veckan påmint mig om en av mina starkare upplevelser i livet, en händelse som jag aldrig kommer glömma.
Det här hände för cirka sex år sedan. Jag och min dåvarande sambo hade varit på bio och satt i bilen på väg hem när hon, precis när jag svängde in på Råsundavägen i Solna, frågade mig om det inte brann nere i en byggnad i industriområdet (i samma område där nya nationalarenan kommer att ligga). Jag sa “nej, det gjorde det väl inte?”, hon sa “Jooo, jag lovar det brann därnere!”.
Vi gjorde en u-sväng och åkte nerför backen mot byggnaden som var/är Migrationsverkets lokaler i Solna.
Intill byggnaden satt det en man i rullstol som hade tänt en brasa (en mindre version av maj-brasa om den ska liknas vid något) i närheten av väggen/byggnaden.
Vi stannar bilen en bit bort och jag börjar ropa till mannen, som just nu sitter där och försöker göra elden större “Vad håller du på med?”, ropar jag. Mannen svarar inte utan fortsätter lugnt att göra brasan större.
Jag ropar igen.. “VAD HÅLLER DU PÅ MED?”.
Inget svar. Situationen känns mycket märklig. Bredvid allt detta åker bilar och cyklister förbi i en inte alltför strid, men ändå hygglig ström. Ingen stannar. ALLA tittar, men ingen stannar.
I det här läget, just då, tänker jag nog mest på huset och all den skada som kan uppstå. Vi har naturligtvis ringt brandkåren under tiden, men hela situationen känns ändå mer märklig än så.
När vi stått där i cirka en minut, och jag helt har misslyckats med att få kontakt med mannen, beslutar jag mig för att ta hjälp av någon fler, så jag går helt enkelt ut på vägen och stoppar en cyklist. Jag och tjejen försöker snabbt berätta vad som hänt. Samtalet är lugnt för vi är fortfarande frågande, och med tanke på att brandkåren är på väg så blir det ett ganska lugnt samtal, men en bit in i samtalet så rullar mannen plötsligt IN I ELDEN!
Cyklisten kastar cykeln och vi springer bägge fram till elden för att försöka få ut mannen därifrån. Lågorna var inte jättehöga, men tillräckligt stora för att det nu hade hunnit börja brinna i hans kläder och däcken explodera / smälta. Vi drar snabbt ur han därifrån och gör allt för att få stopp på elden, som tacksamt nog ändå inte hunnit få så mycket fäste, så det går förhållandevis lätt.
Situationen känns verkligen helt absurd, för 10 minuter sen var den enda frågan man hade i huvudet vilket tv-program man skulle slötitta på när man kom hem, och här står vi nu tillsammans med en annan anonym man som vi dragit ut från en eld.
Det är nu situationen blir än mer sorglig. Vi har precis släckt elden i hans kläder och det enda den här mannen vill är, att åka in i igen. Han tar tag i hjulen som fortfarande är mycket varma. Det låter om händerna när han tar tag om metallen på fälgarna, men han ska bara tillbaka. Vi håller fast honom och säger lugnt, no, no you can’t go back in again, och situationen lugnar alltefterhand ner sig. Han ger upp, både fysiskt och känslomässigt och inser nog att vi kommer inte låta han åka in där igen.
Vi hör nu brandbilarna och ambulansen komma närmare och för första gången sen vi kommit fram till platsen känner jag hur känslorna griper tag i mig och jag börjar förstå vad som verkligen hänt framför oss, den här mannen hade velat ta sitt liv på ett sätt som jag bara sett på tv. Jag känner hur tårarna rinner, och jag kan inte göra något för att stoppa dom. Vi har precis sett på när en man vill ta sitt eget liv.
Jag känner också en annan känsla.. som är hela anledningen till att det här antagligen hänt. Hur kan vi svenskar forma lagar och regler på ett sånt sätt att en människa är beredd att dö, för att den är utformad som den gör? Hur kan det inte vara humanitära skäl, när en person hellre brinner upp än att vi tillsammans ska ta hand om han/henne? För mig, som människa, är det helt obegripligt.
Att myndigheterna behöver lagar och regler att rätta sig efter förstår jag, men borde det inte finnas utrymme för någon form av empati och medkänsla här, eller gör det kanske redan det och det används inte? Jag vet ärligt talat inte.
En sak vet jag dock, och det är att vi som fötts i det här landet har haft tur. Få av oss känner någon som dött i krig, ännu färre har torterats eller förföljts för sina åsikter. Vi har ett ansvar att ta hand om de som inte haft samma tur.
Jag var inte stolt och glad över att vara svensk när jag ibörjan av veckan följde historien kring Ganna, men jag är desto mer stolt att vara svensk idag när så många människor engagerat sig i hennes öde, och också sett till att hon förhoppningsvis får plats.
… och om någon undrar hur det gick för mannen i rullstolen så fick jag senare samma kväll veta att han hade klarat sig och skulle bli bra igen. Håller tummarna för att allt gått bra för honom.
——————– AUTO-TRANSLATED TEXT————————
This week for me was marked by events of Ganna, the old woman that we would not allow to stay here in Sweden but returned to his homeland, despite her age and condition. The event is this week reminded me of one of my strongest experiences in life, an event that I will never forget.
This happened for about six years ago. Me and my then partner had been to the movies and sat in the car on the way home when she, like when I turned onto Råsundavägen in Solna, asked me if it did not burn down a building in the industrial area (in the same area where the new national stadium will be lie). I said “no, it did it’s not?”, She said “Jooo, I promise it was burning down there”.
We made a u-turn and drove down the hill towards the building that was / is the Migration Board’s premises in Solna.
Adjacent to the building sat a man in a wheelchair who had lit a fire (a smaller version of the May-fire if it is to be compared to anything) near the wall / building.
We stop the car some distance away and I start to cry out to the man who currently sits there and tries to make the fire bigger “What are you doing?”, I cry. The man does not answer but continued quietly to make the fire bigger.
I cried again .. “What are you doing?”.
No reply. The situation is very strange. Beside all this going cars and riders pass in the not too contrary, but still decent power. No one stops. Everybody looks, but no one stops.
In this mode, just then, I think probably most of the house and all the damage that may occur. Of course we have called the fire department during the time, but the whole situation seems even more remarkable than that.
As we stood there for about a minute, and I have completely failed to make contact with the man, I decide to get help from someone more, so I simply go out on the road and stops a cyclist. Me and my girl are trying to quickly explain what happened. The conversation is quiet because we are still puzzled, and given that the fire department is on its way, it becomes a pretty easy call, but a bit into the roll call as the man suddenly into the fire!
Rider throws the bike and we both ran up to the fire to try to get the man away. The flames were not very high, but large enough that it now had time to catch fire in his clothing and tires explode / melt. We pull quickly out of him from there and will do anything to stop the fire, which thankfully still not managed to get so much attached, so it is relatively easy.
The situation feels really quite absurd, for 10 minutes then the only question you had in your head which TV programs they would slötitta on when you came home, and here we are with another anonymous man who we pulled from a fire.
It is now the situation is even more sad. We have just put out the fire in his clothing and the only thing this man wants is to go into again. He takes hold of the wheels that are still very hot. The sounds of hands when he takes hold of the metal on the rims, but he’ll just return. We stick to him and says calmly, no, no you can not go back in again, and the situation calms everything down afterwards. He gives up, both physically and emotionally and will recognize that we will not let him go in there again.
We hear now fire engines and ambulance get closer and for the first time since we arrived at the place I feel the emotion seizes me and I begin to understand what really happened in front of us, this man had wanted to kill himself in a way that I only seen on television. I feel the tears flowing, and I can not do anything to stop them. We have just seen on a man would take his own life.
I also feel a different feeling .. which is the whole reason for this probably happened. How can we Swedes shape laws and regulations in a way that a man is willing to die, because it is designed the way it does? How can there be for humanitarian reasons, when a person would rather burn up than that together we will take care of him / her? To me, that man, it is completely incomprehensible.
That the authorities need laws and rules to abide by, I understand, but there should be scope for some form of empathy and compassion here, or do you already there and it is not used? I honestly do not know.
One thing I know, however, and that is that we are born in this country has been lucky. Few of us know someone who died in wars, even fewer have been tortured or persecuted for their opinions. We have a responsibility to take care of those who have not had the same luck.
I was not pleased and proud to be Swedish when I At the beginning of the week followed the history of Ganna, but I am even more proud to be Swedish today when so many people involved in her fate, and also made sure that she hopefully will fit.
… And if anyone is wondering what happened to the man in the wheelchair, I had later that night knowing that he had done and would be fine again. Keeps fingers crossed that everything has gone well for him.
