44 år!? 25-åringen?! 44 år…. ? (In Swedish)

44 år!? 25-åringen?! 44 år…. ?

När jag växte upp brukade mina föräldrar ofta säga ”ta tillvara tiden och njut av livet, för du ska se att det bara kommer att gå fortare med åren”. På den tiden var viljan något helt annat. Längtade till moped, till körkort, till den första stora kärleken, till en musikkarriär, till att sluta plugget, till det första jobbet, till den första egna resan utomlands osv. Näsan hela tiden framåt, och inga större funderingar på vad som skulle komma.

Livet var fullt av dagar, och dagarna fulla av liv.

Idag har jag passerat de där dagarna när livet verkade oändligt, och förståelsen att vi inte lever för evigt börjar göra sig påmind. Inte på ett sätt som gör det jobbigt, utan snarare på ett sätt där det finns en tacksamhet över varje år man får.

När jag fyllde 40 var nog sista året som jag egentligen firade att jag ”blev 40”. Efter det har jag istället försökt att fira det fantastiska i att få uppleva ytterligare ett år. Har därför de senaste åren tagit semester den här dagen för att reflektera över var jag är, var jag är på väg och förhoppningsvis kunna korrigera en eller annan riktning som känns fel.

Det är också en dag för att tänka igenom livet ”så här långt”, och därför också en dag då mina fosterbröder alltid kommer i tanken. Två fosterbröder som jag tappade kontakten med under ett antal år, eller kort sagt en alldeles för lång tid. De fick inte så långa livsresor men de kommer alltid finnas med mig i mina tankar, och den här dagen är de alltid med mig extra mycket.

För fyra år sen på den här dagen hade jag mitt sista samtal med den äldre av mina fosterbröder, Ola. Han ringde för att gratta mig, och vi pratade om allt som varit och allt det som skulle komma. Ett långt samtal om livet i största allmänhet, men med mycket hopp om framtiden. Hur vi skulle hitta fler tillfällen att träffas osv. Det blev aldrig så. Han gick bort en kort tid efteråt. Något som påverkat mig djupt de senaste åren.

I nästan alla religioner nämns begreppet att leva efter döden, och min tolkning av det är att det vi gjort för andra under vår korta tid här är det som också kommer att leva förevigt. Mina bröder passar bra in på det, för de kommer alltid att leva vidare hos mig genom allt de betydde för mig under min uppväxt.

Livet är trots allt någorlunda rättvist för de flesta av oss. Vi stöter på problem längs vägen. De dyker upp lite olika ofta, och vid olika tidpunkter men de allra flesta av oss får vara med om att tappa någon nära, och också börja förstå att livet inte är för evigt. Stunder som kanske är viktiga uppvaknanden?

I allt jäv-t finns det också något bra att lära. Just händelserna ovanför lär en förhoppningsvis att njuta av livet. Att leva när vi lever, och uppskatta det lilla i livet. En öl med en god vän, fotografera en solnedgång, en golfrunda, ett spännande ”surr” långt in i natten osv. Låter säkerligen pretentiöst, men är det inte det här livet går ut på?

Det finns många fördelar med att bli äldre. Man dömer inte sig själv så hårt längre. Man har förstått att man kan göra fel, men har också (förhoppningsvis) vett att försöka göra det bättre hädanefter. En av de stora fördelarna; att man upptäcker att ingen är perfekt 🙂

Nu kanske det låter som att jag går omkring och deppar, och djupfunderar över livet i varje stund. 🙂 Det är långtifrån så, snarare tvärtom. Livet är magiskt, och som ofta annars citerar jag min mormor

– det är ju så kul att bara få vara med!

En livsvisdom, bättre än de flesta andra jag stött på.

Med allt det sagt känner jag mig idag väldigt rik. Rik på det viktiga i livet, dvs mina vänner och bekanta! Stort tack för alla gratulationer idag. Lovar att varenda en noteras, och ingen glöms! Oerhört tacksam för att ni finns där och stöttar i både upp- och nergång!

Tack!

 

Saarimner on Facebook

As an experiment I’ve set up a page on Facebook. The page will be a way to be noticed when there are new things published on this blog. It may also be a better way to share thoughts and ideas in a better way?

The link to the new page is http://www.facebook.com/saarimner

Welcome to visit

Will it finally happen?

Here in Sweden the autumn is really getting a grip of mother nature. The nature is in it’s most beautiful state, on the other hand the days are shorter, and the winds are getting chillier for each day, but maybe the Swedish society is starting to getting warmer?

Autumn
© Pedro Hansson

The last months we’ve had some debate in Sweden regarding our responsibility as citizens to help other people out when something have happened to them. The debate here in Sweden started after a guy fell down on a subway track and a few minutes later was robbed (!!), lying there helpless. The robber took his cell phone and wallet and let him be run over by the subway train. Totally unbelievable! For those who wonder what happened to him; he amazingly survived!

After this I’ve really started to see a change in Sweden. For those of you who have followed this blog, you know that this is a close topic for me, and I guess for all the people that moves from smaller cities to larger ones since the difference in anonymity is huge. (Previous posts here: https://saarimner.com/category/about-personal-thoughts/)

Today, while I was out buying some fresh bread for breakfast, preparing for the Korean F1-race, I noticed three cars that had stopped to help a woman lying on the side of the road, and I guess there were like 10 people helping the woman out! It may sound strange to reflect on this, but I actually think that positive things start to happen, and maybe the story about the man on the subway track was a start for something new? Last week Swedish police (yes, the Swedish Police posts things on Facebook 🙂 ) also posted a story about a woman who have helped a helpless man against two young robbers, and she was all over the news the next day.

Can all these events be start of something new? A warmer and more caring society as a whole? As I always state my political view as naive, I will keep on believing that we one day will have that great society where everyone is seen.

.. and maybe, maybe things are a changing?

A letter to myself

Prewords: This will not be my most “manly” post in this blog, and I’ve reflected so much about if I should post it or not, and I guess if you aren’t or haven’t recently been in some kind of crisis these words may sound silly, but for me they’ve been extremely important so I decided to post them anyway and I sincerely hope that they can be of comfort to more than me.

Post: Last year I went through some hard times and I often reflected about how hard it was for those around me to know how to act. Should they call? Is it okay to laugh? Is it okay to ask how I feel and so on…

At the same time there was a battle inside me where thoughts like “Is it really okay to smile and be happy when I shouldn’t be?”, “Will I be this down and out forever”? So I decided to write some words to myself, to keep me on the straight line on the days when things were rough, to know that it’ll get better; and for the days when I felt that “Now I’ve passed this test”, some words to lessen the bounce when I bounced back and also give myself some slack to “just be”.

And if you are in the middle of some kind of crisis, remember that it’ll take time, It will never go over, but it will get easier and the days between when you feel weak will be more and more rare. So, hang in there, life’s beautiful, and things will change and you’ll soon laugh out loud for some ever reason that you won’t even know today.

I will also take this opportunity to thank all those around me, both friends, family and colleagues for the support on those days when things aren’t the best, and for sharing my laughs and craziness when things are up 🙂

© Pedro Hansson - Just because - Photo taken in Rättvik, Sweden

Swedish version

© Pedro Hansson - In Swedish - Bara - Foto taget i Rättvik

När elden känns som en befriare…

Sorry for writing this in Swedish. Auto-translated version at the end of the post…

När självmord är en bättre väg än att följa en myndighets beslut måste vi erkänna att Sverige misslyckats.

Den här veckan har för mig präglats av händelserna kring Ganna, den gamla kvinnan som Migrationsverket inte ville tillåta att stanna kvar här i Sverige utan skickas tillbaka till sitt hemland; trots hennes ålder och tillstånd. Händelsen har under veckan påmint mig om en av mina starkare upplevelser i livet, en händelse som jag aldrig kommer glömma.

Det här hände för cirka sex år sedan. Jag och min dåvarande sambo hade varit på bio och satt i bilen på väg hem när hon, precis när jag svängde in på Råsundavägen i Solna, frågade mig om det inte brann nere i en byggnad i industriområdet (i samma område där nya nationalarenan kommer att ligga). Jag sa “nej, det gjorde det väl inte?”, hon sa “Jooo, jag lovar det brann därnere!”.

Vi gjorde en u-sväng och åkte nerför backen mot byggnaden som var/är Migrationsverkets lokaler i Solna.

Intill byggnaden satt det en man i rullstol som hade tänt en brasa (en mindre version av maj-brasa om den ska liknas vid något) i närheten av väggen/byggnaden.

Vi stannar bilen en bit bort och jag börjar ropa till mannen, som just nu sitter där och försöker göra elden större “Vad håller du på med?”, ropar jag. Mannen svarar inte utan fortsätter lugnt att göra brasan större.

Jag ropar igen.. “VAD HÅLLER DU PÅ MED?”.

Inget svar. Situationen känns mycket märklig. Bredvid allt detta åker bilar och cyklister förbi i en inte alltför strid, men ändå hygglig ström. Ingen stannar. ALLA tittar, men ingen stannar.

I det här läget, just då, tänker jag nog mest på huset och all den skada som kan uppstå. Vi har naturligtvis ringt brandkåren under tiden, men hela situationen känns ändå mer märklig än så.

När vi stått där i cirka en minut, och jag helt har misslyckats med att få kontakt med mannen, beslutar jag mig för att ta hjälp av någon fler, så jag går helt enkelt ut på vägen och stoppar en cyklist. Jag och tjejen försöker snabbt berätta vad som hänt. Samtalet är lugnt för vi är fortfarande frågande, och med tanke på att brandkåren är på väg så blir det ett ganska lugnt samtal, men en bit in i samtalet så rullar mannen plötsligt IN I ELDEN!

Cyklisten kastar cykeln och vi springer bägge fram till elden för att försöka få ut mannen därifrån. Lågorna var inte jättehöga, men tillräckligt stora för att det nu hade hunnit börja brinna i hans kläder och däcken explodera / smälta. Vi drar snabbt ur han därifrån och gör allt för att få stopp på elden, som tacksamt nog ändå inte hunnit få så mycket fäste, så det går förhållandevis lätt.

Situationen känns verkligen helt absurd, för 10 minuter sen var den enda frågan man hade i huvudet vilket tv-program man skulle slötitta på när man kom hem, och här står vi nu tillsammans med en annan anonym man som vi dragit ut från en eld.

Det är nu situationen blir än mer sorglig. Vi har precis släckt elden i hans kläder och det enda den här mannen vill är, att åka in i igen. Han tar tag i hjulen som fortfarande är mycket varma. Det låter om händerna när han tar tag om metallen på fälgarna, men han ska bara tillbaka. Vi håller fast honom och säger lugnt, no, no you can’t go back in again, och situationen lugnar alltefterhand ner sig. Han ger upp, både fysiskt och känslomässigt och inser nog att vi kommer inte låta han åka in där igen.

Vi hör nu brandbilarna och ambulansen komma närmare och för första gången sen vi kommit fram till platsen känner jag hur känslorna griper tag i mig och jag börjar förstå vad som verkligen hänt framför oss, den här mannen hade velat ta sitt liv på ett sätt som jag bara sett på tv. Jag känner hur tårarna rinner, och jag kan inte göra något för att stoppa dom. Vi har precis sett på när en man vill ta sitt eget liv.

Jag känner också en annan känsla.. som är hela anledningen till att det här antagligen hänt. Hur kan vi svenskar forma lagar och regler på ett sånt sätt att en människa är beredd att dö, för att den är utformad som den gör? Hur kan det inte vara humanitära skäl, när en person hellre brinner upp än att vi tillsammans ska ta hand om han/henne? För mig, som människa, är det helt obegripligt.

Att myndigheterna behöver lagar och regler att rätta sig efter förstår jag, men borde det inte finnas utrymme för någon form av empati och medkänsla här, eller gör det kanske redan det och det används inte? Jag vet ärligt talat inte.

En sak vet jag dock, och det är att vi som fötts i det här landet har haft tur. Få av oss känner någon som dött i krig, ännu färre har torterats eller förföljts för sina åsikter. Vi har ett ansvar att ta hand om de som inte haft samma tur.

Jag var inte stolt och glad över att vara svensk när jag ibörjan av veckan följde historien kring Ganna, men jag är desto mer stolt att vara svensk idag när så många människor engagerat sig i hennes öde, och också sett till att hon förhoppningsvis får plats.

… och om någon undrar hur det gick för mannen i rullstolen så fick jag senare samma kväll veta att han hade klarat sig och skulle bli bra igen. Håller tummarna för att allt gått bra för honom.

——————– AUTO-TRANSLATED TEXT————————

This week for me was marked by events of Ganna, the old woman that we would not allow to stay here in Sweden but returned to his homeland, despite her age and condition. The event is this week reminded me of one of my strongest experiences in life, an event that I will never forget.

This happened for about six years ago. Me and my then partner had been to the movies and sat in the car on the way home when she, like when I turned onto Råsundavägen in Solna, asked me if it did not burn down a building in the industrial area (in the same area where the new national stadium will be lie). I said “no, it did it’s not?”, She said “Jooo, I promise it was burning down there”.

We made a u-turn and drove down the hill towards the building that was / is the Migration Board’s premises in Solna.

Adjacent to the building sat a man in a wheelchair who had lit a fire (a smaller version of the May-fire if it is to be compared to anything) near the wall / building.

We stop the car some distance away and I start to cry out to the man who currently sits there and tries to make the fire bigger “What are you doing?”, I cry. The man does not answer but continued quietly to make the fire bigger.

I cried again .. “What are you doing?”.

No reply. The situation is very strange. Beside all this going cars and riders pass in the not too contrary, but still decent power. No one stops. Everybody looks, but no one stops.

In this mode, just then, I think probably most of the house and all the damage that may occur. Of course we have called the fire department during the time, but the whole situation seems even more remarkable than that.

As we stood there for about a minute, and I have completely failed to make contact with the man, I decide to get help from someone more, so I simply go out on the road and stops a cyclist. Me and my girl are trying to quickly explain what happened. The conversation is quiet because we are still puzzled, and given that the fire department is on its way, it becomes a pretty easy call, but a bit into the roll call as the man suddenly into the fire!

Rider throws the bike and we both ran up to the fire to try to get the man away. The flames were not very high, but large enough that it now had time to catch fire in his clothing and tires explode / melt. We pull quickly out of him from there and will do anything to stop the fire, which thankfully still not managed to get so much attached, so it is relatively easy.

The situation feels really quite absurd, for 10 minutes then the only question you had in your head which TV programs they would slötitta on when you came home, and here we are with another anonymous man who we pulled from a fire.

It is now the situation is even more sad. We have just put out the fire in his clothing and the only thing this man wants is to go into again. He takes hold of the wheels that are still very hot. The sounds of hands when he takes hold of the metal on the rims, but he’ll just return. We stick to him and says calmly, no, no you can not go back in again, and the situation calms everything down afterwards. He gives up, both physically and emotionally and will recognize that we will not let him go in there again.

We hear now fire engines and ambulance get closer and for the first time since we arrived at the place I feel the emotion seizes me and I begin to understand what really happened in front of us, this man had wanted to kill himself in a way that I only seen on television. I feel the tears flowing, and I can not do anything to stop them. We have just seen on a man would take his own life.

I also feel a different feeling .. which is the whole reason for this probably happened. How can we Swedes shape laws and regulations in a way that a man is willing to die, because it is designed the way it does? How can there be for humanitarian reasons, when a person would rather burn up than that together we will take care of him / her? To me, that man, it is completely incomprehensible.

That the authorities need laws and rules to abide by, I understand, but there should be scope for some form of empathy and compassion here, or do you already there and it is not used? I honestly do not know.

One thing I know, however, and that is that we are born in this country has been lucky. Few of us know someone who died in wars, even fewer have been tortured or persecuted for their opinions. We have a responsibility to take care of those who have not had the same luck.

I was not pleased and proud to be Swedish when I At the beginning of the week followed the history of Ganna, but I am even more proud to be Swedish today when so many people involved in her fate, and also made sure that she hopefully will fit.

… And if anyone is wondering what happened to the man in the wheelchair, I had later that night knowing that he had done and would be fine again. Keeps fingers crossed that everything has gone well for him.