44 år!? 25-åringen?! 44 år…. ?

När jag växte upp brukade mina föräldrar ofta säga ”ta tillvara tiden och njut av livet, för du ska se att det bara kommer att gå fortare med åren”. På den tiden var viljan något helt annat. Längtade till moped, till körkort, till den första stora kärleken, till en musikkarriär, till att sluta plugget, till det första jobbet, till den första egna resan utomlands osv. Näsan hela tiden framåt, och inga större funderingar på vad som skulle komma.

Livet var fullt av dagar, och dagarna fulla av liv.

Idag har jag passerat de där dagarna när livet verkade oändligt, och förståelsen att vi inte lever för evigt börjar göra sig påmind. Inte på ett sätt som gör det jobbigt, utan snarare på ett sätt där det finns en tacksamhet över varje år man får.

När jag fyllde 40 var nog sista året som jag egentligen firade att jag ”blev 40”. Efter det har jag istället försökt att fira det fantastiska i att få uppleva ytterligare ett år. Har därför de senaste åren tagit semester den här dagen för att reflektera över var jag är, var jag är på väg och förhoppningsvis kunna korrigera en eller annan riktning som känns fel.

Det är också en dag för att tänka igenom livet ”så här långt”, och därför också en dag då mina fosterbröder alltid kommer i tanken. Två fosterbröder som jag tappade kontakten med under ett antal år, eller kort sagt en alldeles för lång tid. De fick inte så långa livsresor men de kommer alltid finnas med mig i mina tankar, och den här dagen är de alltid med mig extra mycket.

För fyra år sen på den här dagen hade jag mitt sista samtal med den äldre av mina fosterbröder, Ola. Han ringde för att gratta mig, och vi pratade om allt som varit och allt det som skulle komma. Ett långt samtal om livet i största allmänhet, men med mycket hopp om framtiden. Hur vi skulle hitta fler tillfällen att träffas osv. Det blev aldrig så. Han gick bort en kort tid efteråt. Något som påverkat mig djupt de senaste åren.

I nästan alla religioner nämns begreppet att leva efter döden, och min tolkning av det är att det vi gjort för andra under vår korta tid här är det som också kommer att leva förevigt. Mina bröder passar bra in på det, för de kommer alltid att leva vidare hos mig genom allt de betydde för mig under min uppväxt.

Livet är trots allt någorlunda rättvist för de flesta av oss. Vi stöter på problem längs vägen. De dyker upp lite olika ofta, och vid olika tidpunkter men de allra flesta av oss får vara med om att tappa någon nära, och också börja förstå att livet inte är för evigt. Stunder som kanske är viktiga uppvaknanden?

I allt jäv-t finns det också något bra att lära. Just händelserna ovanför lär en förhoppningsvis att njuta av livet. Att leva när vi lever, och uppskatta det lilla i livet. En öl med en god vän, fotografera en solnedgång, en golfrunda, ett spännande ”surr” långt in i natten osv. Låter säkerligen pretentiöst, men är det inte det här livet går ut på?

Det finns många fördelar med att bli äldre. Man dömer inte sig själv så hårt längre. Man har förstått att man kan göra fel, men har också (förhoppningsvis) vett att försöka göra det bättre hädanefter. En av de stora fördelarna; att man upptäcker att ingen är perfekt 🙂

Nu kanske det låter som att jag går omkring och deppar, och djupfunderar över livet i varje stund. 🙂 Det är långtifrån så, snarare tvärtom. Livet är magiskt, och som ofta annars citerar jag min mormor

– det är ju så kul att bara få vara med!

En livsvisdom, bättre än de flesta andra jag stött på.

Med allt det sagt känner jag mig idag väldigt rik. Rik på det viktiga i livet, dvs mina vänner och bekanta! Stort tack för alla gratulationer idag. Lovar att varenda en noteras, och ingen glöms! Oerhört tacksam för att ni finns där och stöttar i både upp- och nergång!

Tack!